Gud är god!

Hej!
Häromkvällen blev jag åter igen påmind om Guds omsorg. Han är så personlig och ser till just min situation. Inget är för stort eller för litet för honom.

Tänkte ta tillfället i akt och berätta om en person som jag upplever att Gud på ett särskilt sätt "sänt" till mig.

Historien tar sin början sommaren 2005. Jag var 20 år då, hade gått ett år på Oskarshamns folkhögskola och hade nog upplevt någon typ av "inre kris" under året. Jag hade flyttat hemifrån, och dessutom rätt så långt bort. Året hade visserligen innehållit många roliga stunder, men mycket av tiden hade gått åt till förvirrade känslor. Jag började ifrågasätta min uppväxt och vad jag lärt mig där, mött många nya människor som förändrat min bild av verkligheten, samt fått en försenad tonårsperiod: Vem är jag egentligen?! Även om jag var omgiven av människor kände jag mig fruktansvärt ensam.

Jag började också ifrågasätta min tro på Gud. Var inte kristen tro bara en massa förbud och lagar? Min bön kändes styltig och ointressant, den bar inte så som jag ville att den skulle göra. Bibelläsningen funkade inte alls... Bibeln låg bara där i hyllan som ett enda stort dåligt samvete. Men någonstans mitt i allt detta fanns ändå Gud.

Den sommaren var jag på ett kristet möte och träffade några nya vänner där. Vi hade en del samtal om kvällarna och då berättade jag lite om min situation. Jag nämnde att jag kände mig ensam och att jag inte riktigt hade någon nära kristen vän att anförtro mig åt. Sista dagen på det sommarmötet skulle jag säga hej då till en av mina nyfunna vänner och kramade om henne. Då, under den ca 10s långa kramen, började hon be för mig i mitt öra. Hon bad mycket konkret att Gud skulle sända en kristen vän till mig. Överrumplad av den oväntade förbönen fick jag ur mig ett "tack.." som svar till henne innan jag åkte hem.

Hösten kom och jag kom tillbaka till Oskarshamn. Då hade en ny tjej, Hanna, börjat på kantorslinjen. Det tog inte många veckor innan jag förstod att hon var bönesvaret! (Eller egentligen förstod jag nog inte det förrän långt senare eftersom jag glömt bort den bön min kompis bett på sommarmötet...)

Vår vänskap har betytt och betyder så otroligt mycket! Vi märkte tidigt att vi klaffade oerhört bra. Jag minns speciellt en kväll då vi skulle ta en "liten promenad" och "prata lite", som slutade med att vi var ute och gick i flera timmar! Vi kunde (och kan!) prata i timtal utan att få slut på samtalsämnen! Den ensamhet jag känt under det första året hade utbytts till en glädje över en nyfunnen vän som förstod mig så bra.

Det som jag framför allt tycker är så fascinerande med vår vänskap är hur Gud på ett tydligt sätt är involverad. Under den tid vi varit vänner har båda två fått många aha-upplevelser om vem Gud är. Man kan säga att vi på något vis har fått förklara Gud för varandra :). Under den här hösten t ex så har det hänt en massa saker! Gud har på ett fantastiskt sätt lett våra samtal (på telefon eftersom vi inte har kunnat ses något :-( ). Jag förstår inte annars hur vi har kunnat komma in på de saker vi kommit in på...

Det är så fantastiskt att Gud sänt denna vän till mig! Han är så god!





Tack Hanna för att du finns.