Ett sista farväl...

Nu sitter jag här och ska snart åka iväg med bussen. Har sagt hej då till några. Det känns så konstigt alltihopa.

Nu blir jag medveten igen om att Gud är den enda fasta punkten (kan man kalla Gud för en punkt!?) i tillvaron. Allt annat är flyktigt och kan förändras från dag till dag, men Gud är densamme igår, idag och i evighet. Det är så fantastiskt att Han är det. Vad som än händer så är Han trofast och kommer aldrig att lämna dig och mig.

Tack Gud för tiden här på johannelund och för alla vänner jag fått lära känna. Tack för att Du lett mig hit och att Du kommer att fortsätta leda mig. Jag ber för alla mina vänner här, att Du ska vara med dem i allt som sker. Styrk dem, led dem och var dem nära! Jag överlämnar allt i Dina goda, kärleksfulla händer. Amen.

Hej då Uppsala!

Hej!
Snart lämnar jag johannelund och Uppsala... Närmare bestämt imorgon. Hur det känns? Sorgligt och vemodigt, men samtidigt är jag så tacksam och glad över den tiden jag fått här. Det har verkligen varit ett av de bästa åren i mitt liv! Jag har fått lära mig så mycket, utvecklas i min relation med Gud och fått nya underbara vänner. Bättre kan man väl inte att få vara med om?

När man ska bryta upp från ett ställe som varit ens hem under en längre tid känns det alltid overkligt. Man kan inte greppa att man inte ska vara på platsen igen... Visserligen kommer jag väl att komma tillbaka och hälsa på här, men det blir ju inte samma sak. Tänk att jag inte kommer att träffa mina kompisar här varje dag som jag gjort nu!!

Min höst verkar lösa sig. Gud är med mig. Tack.

Tack och adjö, Uppsala! Tack alla fina vänner! Ni betyder såå mycket!!