En kantors betraktelser

Dan före dopparedan...

En kantor är på språng (åtminstone upp och ner från läktaren) även denna söndag. Spelade i Lövångers kyrka kl. 11.

Dagen börjar med att jag känner en viss oro över registreringen på orgeln: "Kommer det att låta för starkt?" Min ömma moder lugnar mig dock med orden: "Äh! De är ju ändå så döva allihopa!" (För att försvara min mor så sa hon detta med glimten i ögat :P)

Gudstjänsten gick bra! Dock var mina tankar på annat håll under ps 164. När vi sjungit några verser visste jag inte vilken vers vi var på! Det är ju så pinsamt om jag skulle råka snuva församlingen på sista versen eller något sådant... Jag börjar lyssna på vad församlingen sjunger för ord för att höra vilken vers det är, och kommer fram till att det defintivt behövs mer övning för församlingsmedlemmar att texta! Jag får helt enkelt chansa på slutet att det är vers 7, och jag tror att det gick vägen (inga klagomål efter gudstjänsten iaf).

Dagens motion har även avklarats, då jag fått springa upp och ner från läktaren för att sjunga solosånger där framme. Sångerna gick bra, förutom att jag ville flytta pianopallen bakåt innan första sången. Det hade ju gått bra om det inte hörts ett väldigt gnissel och skrap i mikrofonen av denna rörelse. Ja, ja...

Nu har kyrkkaffet slunkit ner också, och jag känner mig nöjd och belåten. Granen står klädd i vardagsrummet och julkrubban är på plats. Nu kan här firas jul!